2 forskare i filosofi har nu effektivt lyckats ifrågasätta nyttan med filosofiutbildning

De här killarnas inlägg om kvinnors aborträtt må vara föga intressant ur abortfrågans synvinkel, men utgör kanske ändå ett av de intressantaste debattinläggen på länge. Det är nämligen mycket sällan som två djupt begravda inom en fakultet lyckas dra ner byxorna så långt på sin proffession som dessa två gjort. Man får nästan förutsätta att detta är en medveten kupp ifrån de två skribenterna, för att peka på djupa brister inom den allmänna nivån på deras institutioner.
Som tur är finns det statsvetare som är tillräckligt bra på filosofi, för att man skall slippa skriva den mer detaljerade sågningen av själva artikeln, själv.
Varmt tack.

Jannes bästa barn

”Uppdrag granskning” var särskilt konfliktbenäget när Janne själv var ute på gatorna och tryckte upp mickar i ansiktet på folk och ibland har det absolut varit befogat.
På senare år har det känts som om man lugnat sig lite på redaktion, men ikväll när de fått upp vittring på herr Yunos, med nobelpris och allt vad pretentioner en ”mouralist” någonsin kunnat önska sig, så lyste rutan RÖD.

Det var tårar. Det var fattigdom och orättvisor. Vem tycker inte synd om någon som tvingats sälja en lerhydda för att betala ett lån?
Men är detta verkligen ett specifikt problem för mikrokrediter?
Eller är det bara en konsekvens av att folk är jävligt fattiga?
Det ställdes inga frågor om varför de tagit lånet? Det hade t.ex. varit intressant att veta om det var för att överleva svällt, en investering som gick fel eller om det var ett oansvarigt givet konsumtionslån.
Men de emotionsexploaterande reportrarna ansåg det tydligen mer vidkommande huruvida de byggt lerhyddan själva.

Därefter var det lite sammanklippta expertutlåtanden från personer man aldrig sett eller hört talas om, samt något osammanhängande om en misstänkt transaktion och SIDA. Hur skall tittaren veta om det är för att det inte finns några experter som är positiva till mikrolån som de uteblev eller om det är för att ni ville vinkla det så?
Alltså för i helvete: vad är det för jävla dramatik ni pysslar med?
Janne var visserligen en ganska bisarr typ när han förväntade sig tydliga svar av folk som inte tilläts 5 s betänketid innan de skulle svara, men det var i alla fall rakt på.
Varför vill ni få människor att känna så mycket att de inte kan tänka? Är det SVT’s uppdrag: att skapa okritiskt icketänkande individer som går omkring och bär starka aversioner mot ditt och datt utan att veta varför?
För mig är det vad religiösa fanatiker och propagandamakare lever för.

Alla dessa vägar som inte leder framåt.

Att klimatfrågan närmat sig en lösning under det sista året är det inte många som hävdar. När man läser GP-debatt, förstår man varför.
Den innefattar två artiklar som är naiva på två helt skilda sätt.

Al Gore och David Blood beskriver hur jakten på ekonomiska vinster drivit på en i högsta grad oönskad utveckling. Investeringar görs med för korta horisonter och risker underskattas för att uppnå överdrivna avkastningsmål. Detta vill de förändra huvudsakligen genom att förändra investerares bild av verkligheten, med bredare redovisningsmetoder och liknande. Logiken bakom denna typ av förändringar är att ökad revision skall ge större insikt om riskexponering, miljöpåverkan och social påverkan, vilket antas kunna översättas i pengar och därmed förändra siffran på kalkylpapprets sista rad.
Det förutsätter således att företagets åverkan på sin omgivning faktiskt kan omsättas i pengar. När det handlar om att spara el eller råvaror är det ett acceptabelt antagande, men för att utsläppsnivåer skall påverka direktörens julbonus krävs det tuff lagstiftning eller beskattning på dessa, vilket inte minst politiker skyggar i det längsta inför.

Att förvänta sig att företag skall ta långsiktigt ansvar och titta på medan konkurrenterna skördar kortsiktiga vinster är typiskt för denna naiva verklighetsbeskrivning. Om man vill att investerare skall börja väga in framtida orosmoln i sina beslut, måste man ta framtiden till nuet och konkretisera den, genom markanta CO2-skatter och utlova rejäla höjningar inte någon gång i framtiden utan inom samma tidsperioder som företagen planerar sin ekonomi, d.v.s. månader och år, inte decennier.

De flesta som tittar på ett äpple ser nämligen just ett äpple. Vill man att de skall se ett päron är det lättaste att visa upp just ett päron, snarare än att ändra deras sätt att se på ett äpple.

Professor i humanekologi Alf Hornborgs bidrag är väldigt annorlunda, men tyvärr ännu mindre klarsynt. Hans avstamp i den ständiga teknologiutvecklingen ger intrycket att det är tekniken och prylarna i sig som är problemet snarare än den miljöpåverkan som produktion, användning och slängning av prylarna innebär. Han kritiserar att den ofta är illa anpassad till oss användare, vilket ironiskt nog är vad mycket av den senaste utvecklingen syftat till att åtgärda. Dessutom funkar den inte i samma utsträckning som den gjorde ”på den gamla goda tiden”. Detta beror förstås på att den förväntade livslängden är kortare och att man medvetet gör klenare grejer, men även på att moderna konstruktioner inte överdimensioneras på samma sätt (dvs, mindre slöseri av material möjliggjord bl.a. genom teknikutveckling). Hornborg bortser även ifrån att dagens teknik utför helt andra tjänster än de gamla trotjänare han drömmer sig tillbaka till. Det kanske inte är så konstigt mobiltelefon med det stora antal komponenter som den innehåller inte är lika robusta som en gammal fast telefon.

Vidare betvivlar han ingenjörers välvilja. Utifrån mina år på chalmers skulle jag gissa att många ingenjörer drivs av en kombination av ekonomiska och andra motiv, samt en viss nyfikenhet och ett teknikintresse.

Nästa rallarsving får den globala ekonomiska utvecklingen i minst sagt allmänna ordalag. Att resursanvändning i väst påverkar tillgängligheten på råvaror för mindre utvecklade länder kan visserligen vara sant, men den största bristvaran i dagens ekonomi är snarast köpsugna marknader vilket är precis vad väst varit under de senaste decennierna. Nu speglas detta i västvärldens mycket höga såväl statliga som privata belåningsgrader som följd av sneda handelsbalanser. Den globala handeln har gynnat de utvecklingsländer som haft stabila politiska situationer och kunnat exportera varor. Han pekar på fattigdom i Latinamerika och Afrika och bortser från den utveckling som sker i Asien och Brasilien. Kopplingen mellan dålig ekonomi och inbördeskrig, korruption, instabilitet och laglöshet ligger inte nära till hands för en humanekolog.

Det finns inte heller några ansatser att knyta alla exempel och allegorier till hans huvudsats, som borde vara att vår resursförbrukning måste hållas inom förnyelsebara ramar, men som utifrån texten snarast verkar vara: anti utveckling.

”Goda idéer väntar” Det mest fantastiska är ändå hans lösning genom att dela upp alla varor i sådana som får handlas lokalt och globalt med ett valutasystem som presenteras mycket diffust. Undrar just hur lätt det skulle vara att komma överens om globalt, men tur är väl det.

Om en debattartikel i GP är såhär rörig så undrar jag hur deras publikationer ser ut där nere på institutionen för humanekologi i Lund. Kommer vi ha medlen att underhålla professurer i humanekologi vid Lunds universitet om vi frankt förbjuder all världshandel med ”livsnödvändigheter (till exempel mat, byggnadsmaterial, bränsle”?

Så om dessa två synsätt på något vis är representativa för klimatets försvarare behövs inga fiender.

Nu väntar jag bara på att nästa inlägg i debattserien skall handla om hur konsumentmakt skall lösa alla problem, så är alla de tokigaste missuppfattningarna med.
(för övrigt är detta ett slående exempel på hur risiga tidningarna är på att bedöma material och hur de istället förlitar sig på skribentens titel eller kändisskap)

Lägger undan sågen, dags att hylla.

Ja, inte kan man bara tycka illa om vissa sossar, utan att ibland (om än väldigt sällan) hitta en moderat att hylla, trots allt. Stadsbyggnadsråd i Stockholm, Regina Kevius, vill fråga de utan bostad om var och hur man skall bygga, istället för de som redan har en. De brukar nämligen bara prompt svara: inte här.

Detta handlar om att ge även samhällets outsiders en chans att komma in och det kräver mod, för den överväldigande majoriteten är insiders som redan har och bara ser problem och risker med förändringar. De vill ha sin ”vackra stad” som bör vara gles och ”mysig”, eftersom det inte kostar dem något att ha det så.

Man behöver inte direkt leta för att finna dessa små egoister i kommentarsfliken i DN-artikeln. Egentligen är det ju ingen kontroversiell ståndpunkt att prioritera människors tillgång till bostäder inom rimliga avstånd från jobb mm, över att städer skall vara mysiga, men artikeln skildrar med all önskvärd tydlighet vilken tip-toeing fråga detta ändå är.

Så slutsatsen blir: fy fan för människor i allmänhet, men Regina Klevius – woohoo!

Eller nåt.

Österns röda ros

Tänk att det bara för några månader sedan såg ut som att vi skulle få en socialdemokratisk finansminister med namnet ÖstRos. Det är närmast ett sagoscenario, liksom precis vad Rune Andreasson skulle ha kallat en finansminister i Bamse, som med kloka och oförsonliga toner skulle ha tillrättavisat den giriga sorken. Alla gamla imperiet-fans som inte ännu tagit den där första ekonomikursen och som inte släppt barnsdomens tankar: om att ifall alla bara var snälla och delade med sig, skulle allt vara bra, måste ha gått omkring och slickat sig om munnen, lite som Östros själv, inför tanken på en ledare med närmast kommunistiska anspelningar på körkortet.

Länge lät han också såväl oförsonlig som vänster. Att en fil. lic. i nationalekonomi kunde med att framföra argument av så lite substans och ta ett så totalt avstånd från ekonomisk teori, tedde sig obegripligt.

Men så med rosornas krig, en passerad valrörelse och minskade konfliktbehov gentemot regeringen, kom Östros ut ur garderoben, som ekonom. I DN debatt kom alla de banaliteter inom ekonomisk teori, som ingen ”ny arbetarpartist” någonsin skulle våga ta upp, hotad av beskyllningen att bara vilja sko de rika. Det handlar om marginalskatter, incitament för arbete och problemen med stora bidragssystem, om än väl inlindat. T.ex. skall lägre marginalskatter beröra låg- och medelinkomsttagare, samtidigt som breda skattebaser betonas. Åtminstone jag blir lite snurrig om jag skall ta kontentan därur.

Kvar är förstås även värderingar som att det är problematiskt att akademiker lägger pengar på läxhjälp till barnen snarare än hemelektronik, eftersom det skapar en ojämlikhet jämfört med andra samhällsgrupper som prioriterar konsumtionsvaror högre.

Hur som helst framgår det nu tydligt att denna mystiska ros från norr skylt sina innersta känslor och lydigt, om än osammanhängande, argumenterat för en ekonomisk politik, blandad utifrån olika röda och gröna nyanser, som han vetat om varit närmast ogenomförbar. Det är en typ av ponduslöshet och total brist på civilkurage som skulle framstå som skrämmande om det inte var fallet med var och varannan politiker för närvarande.
I mina tankar, blir han därmed dock, i mindre utsträckning än tidigare, en aggressivt rödblommig och irriterad köttros.

Free Cannabis, fimpa Larsson!

Tyvärr förlorade ja-sidan omröstningen i Kalifornien om legaliseringen av cannabis. Det gläder vår folkhälsominister, Maria Larsson (DN, SVD). Varför någon skall glädas åt det, är dock något av en gåta. Om man t.ex. lyssnade på debatten mellan henne och Magnus Linton (i studio ett måndagen 1/11), slås man av hennes fullständiga brist på argument. Fast så framhåller hon förstås också att, ”Känns väldigt bra att det blev en så betryggande majoritet så slipper man ha en diskussion om det. Jag hoppas också att det innebär att debatten på den internationella arenan lite kommer av sig.”. Att vi har politiker på ministernivå som inte alls är kapabla att argumentera utifrån logik och fakta, utan endast uttrycker tro, hopp, egna moraliserande åsikter och känslor, i en sakdiskussion är ungefär lika chockerande som det är skrattretande.

Ett exempel i summerad form(inte exakta citat):
– Linton: förbudet skapar en inkomstbas för organiserad brottslighet.
– Larsson: det är fel att använda underskott i en statsbudget som argument för en legalisering.
Och vidare: då TROR JAG att den organiserade brottsligheten hittar några nya droger att sälja.

Vidare handlade det förstås om ”sluttande plan”, om att ”cannabis stannar kvar länge i kroppen” (vilket tydligen anses allvarligare än de faktiska hälsoeffekterna) och om ”att de flesta andra länder har förbud”. Höjdpunkten kom mot slutet, då hon så uppenbart argumenterade mot sin egen ståndpunkt, för att sedan dra en så komplett motsatt slutsats att inte ens programledaren kunde låta det passera.

Således finns det två rimliga antaganden av vilka minst ett men antagligen båda stämmer:
– Det finns inget, begripligt sätt att argumentera för cannabis-förbud.
– Larsson är ett av de största spån som någonsin innehaft en ministerpost i Sverige. Att vad som förefaller vara en trög inskränkt tant (det är inget fel med äldre kvinnor, men de som är paniskt rädda för allt de aldrig orkat ta reda på någonting om, står jag inte ut med), inte lyckades bättre med sjukförsäkringsreformen, har nu fått sin förklaring. Må hon lämna regeringen omgående.

Nu låter jag kan hända som just den arga studenten(som anser sig berättigad att fritt få odla och röka, men det är absolut inte fallet), väl mycket, men se: jag har ett konstruktivt förslag, som kan förena svensk kontrollmani med en framtid, även för de som idag plågas av den kriminalitet, som lagstiftningen genererat.

Själv är jag ingen fan av systembolaget med sina begränsade öppettider och långa köer, men eftersom det nu ändå finns: längst in i butiken skulle det finnas en hylla där allt ifrån cannabis till opiater och kanyler paketerats i små, men prydliga, paket med doseringsråd och varningstexter på. Import och produktion skulle ske kontrollerat utan kriminella mellanhänder. Det skulle inte heller vara någon poäng med att längre sälja skiten på gatan där minderåriga kan få tillgång till den.

Det är fullt möjligt att missbruket skulle öka i Sverige, men den stora poängen är att regioner som Centralamerika, Västafrika och Centralasien inte längre skulle behöva plågas av kriminella grupper, som VI i praktiken är med och sponsrar. Det är en fråga om eget ansvar och moral, inte om moralism och under-mattan-sopning.

Västtrafik: kan det bli sämre?

Jag har alltid tyckt att västtrafik varit lite för dåligt, alldeles för långsamt och för dyrt, för att ställa cykeln. Med en nära en mil kuperad cykling varje morgon med frusna öron men svettig rygg, har jag börjat titta på alternativen. Eftersom de ca 10 hållplatserna tar mig över kommungränsen till Mölndal kan jag dock inte köpa ett vanligt månadskort för 410 kr utan måste köpa ett göteborg+ för 785 kr.
Man kan konstatera att det är minst sagt oflexibelt. Priset på enkelbiljetter ökar med 50% medan priset för frikort nästan dubblas eftersom man råkar korsa en kommungräns. Situationen påminner närmast om medeltida statsmurar som begränsade människors rörlighet. Några studentrabatter finns för övrigt inte annat än på något regionkort som är väsentligt dyrare.
Vidare är det intressant att notera att priset 50 kr tur och retur till mölndal (med kortladdningar), är högre än resans alternativkostnad med bil, för dem som ändå har en sådan. Hur förvånad är man då över att Mölndal snarast påminner om någon slags amerikansk villaförort, vad gället trafik?
Nu står jag således inför valen att cykla, att köpa ett kommunkort för 410 kr och missa att gå av vid toltorpsskolan, att pröjsa 785kr/mån eller att gå med i planka punkt.nu (200kr/månad+100kr i självrisk).
Jag kan säga att alla mina moraliska hänsyn är numera röjda, så det sista är klart lockande, eftersom jag inte längre vill bidra. Om jag inte haft intrycket att västtrafik styrs av ett gäng totala puckon som skiter i funktionen och kunderna, skulle jag nog kunnat känna en viss lojalitet, eftersom jag är för kollektivtrafik. Nu är det dock snarast en uppsida att få snuva dem på en slant.

Att vara singel.

Efter en trevlig kväll med några öl, men framförallt med gott sällskap på andra lång, råkade jag hamna på jobbet (nattklubb).
Där fick jag frågan om jag var singel. En ganska kraftig och rätt intensiv tjej, som jag av någon anledning upplevde som något äldre, raggade inte åt sig själv, utan åt kompisen. Så frågan var i princip om jag ville dejta hennes kompis Maria, som var ”blond och så”, men ej närvarande?
En kritisk punkt var således, vad ”dejta” betyder; eftersom det förutsattes att alla killar gillar alla tjejer som är ”blonda och så”. Så när jag menade att förhållande kanske inte var mitt primära intresse för närvarande, bröt helvetet lös.

Hon menade nämligen att tjejer praktiskt taget inte kan, bara ha sex, utan att dagen därpå stå i hallen lite utsatt trånande efter ett nummer, som om hela tillvaron hängde på det. Att det kan vara en historia mellan två personer som är införstådda med förutsättningarna och så att säga nyttjar varandra, ansågs ganska främmande.

Det kan givetvis vara fallet åt båda håll, att någon har ett lite djupare intresse än den andre. Ändå är jag en aning trött på att det skall behöva ifrågasättas att vissa inte vill bli del av en tvåsamhet (åtminstone periodvis), att det kan upplevas som en börda att ha en annan persons välmående till en ganska stor del på sina axlar. Det är förstås himla trevligt om man står ungefär lika mycket på egna ben och lutar resten mot varandra, men hur ofta är det fallet? Hur många förhållanden är det inte där någon känner att han/hon står betydligt stadigare på egna ben än deras respektive?

Det där ansvaret är förstås tyngre att bära ju allvarligare man tar på det; så för vissa är det helt enkelt inte lönt att försöka i majoriteten av fallen. Resultatet är förstås att en person som inte tycker det är så jobbigt att såra någon är just de som det är mest sannolikt att stöta på om man aktivt jagar tajta förhållanden. Så för er som absolut behöver lite mer stöd: välj noga och försök inte ändra på de som behöver lite lösare knutar(fast det är förstås inte alltid så uppenbart, vilka som behöver vad).
Respektera det. Man kan faktiskt vara en helt ok snubbe/snubba (inget egoistiskt svin) och ha endast tillfälliga förhållanden på samma gång.

Juridik åt folket!

För ett tag sedan kritiserade jag företags möjligheter att driva betalningskrav gentemot privatpersoner. Så det var kul att se att i alla fall mobiloperatörerna förbättrat sig (DN) och att det även finns andra krafter som driver på för förändring.

Jag vill dock påpeka att problemet inte bara gäller det mest uppenbara bondfångeriet.

Som exempel kan man ta det som hände en väldigt närstående till mig, som när han körde bil (verkligen beklagligt i sig, men ändå) blev påkörd av en lastbil, fullständigt uppenbart p.g.a. lastbilschaffisens vårdlöshet (farsan stod stilla). Han hade faktiskt tur som inte blev allvarligt skadad trots att det brukar gå ganska sakta i små enfiliga rondeller. Bilen är skrotad.

Polis tillkallades, men var kanske inte direkt överväldigande intresserade av att reda ut det hela.

Så nu till det verkligt upprörande (bilism är ju farligt; redan känd fakta); själv har han bara trafikförsäkring, varför schaffisens försäkringsbolag (trygg hansa, vill jag minnas: jävla skurkar) inte betalar ut ett smack. Det är ju alldeles för krångligt att processa mot ett stort försäkringsbolag, för en privatperson, vilket de själva och alla andra vet.

Det finns förstås även mängder med fall då människor haft försäkringar som de betalat i åratal och sedan fått skvatt när den borde ha fallit ut, p.g.a. någon liten klausul. Om de valt att processa har bolaget vräkt på med sakkunniga och drivit upp målets kostnader. I slutändan har de stått med en rättegångskostnad på hundratusentals kronor när de egentligen bara ville ha en försäkring mot något. Själv skyr jag ju försäkringar om det på något sätt går, men som i ovan nämnda fall kan man tyvärr få med dem att göra, även om man inte tecknar dem själv.
Det är dags att förändra maktförhållandena mellan privatpersoner och företag.

Förslagsvis skulle civilrättsliga mål kunna få en typ av snabbförfarande vars kostnader har ett tydligt tak, så att det är en process som alla har tillgång till. Eftersom den förstås inte skulle kunna bli lika tillförlitlig måste den förstås kunna överklagas, men då på den överklagandes bekostnad. Det skulle åtminstone ge privatpersonen en instans, där det inte sätter hela ens ekonomiska framtid på spel, att pröva ett fall. Idag har vi ingen.

Den eviga särbehandlingen

Idag rapporterade ekot om hur Alima Boumediene-Thiery, fransk senator, riskerar åtal för att ha uppmanat till bojkott av Israeliska varor. Att intresseorganisationen ”Bureau National de Vigilance Contre l’Antisémitisme” polisanmält senatorn för rasism och uppvigling till antisemitism är inte överraskande, men att justitieministern, Michelle Alliot-Marie instruerar domstolarna att använda hatbrottslagstiftningen mot uppmaningar till bojkotter, kan inte kallas för annat än skandal.

Hur skall man någonsin kunna hävda yttrandefrihet för Mohamed-karikatyrer och liknande när den inte gäller Israelkritik?

Det är även chockerande hur lite uppmärksamhet dessa justitiemord fått i media. Jag skriver ”dessa”, eftersom en annan aktivist redan dömts att betala 1000 € i böter för att ha satt ett klistermärke som manade till bojkott på en flaska apelsinjuice! Den 6e oktober skrev SvD om det. DN har inte tagit notis, vilket dock bara gör dem till en i skaran, sällskapade av BBC, Le Monde och Le Figaro. Dessutom hade man ju gruvan i Chile att rapportera om.

En snabb google-sökning förde mig t.ex. till nättidningen realisten.se vars betoning på vilka som var judar och inte väckte vissa misstankar(tydligen kopplad till ”svenskarnas parti”). Att inte kommentera och kritisera sionister och Israel är ett utmärkt sätt att underlätta för just antisemiter, att få föra fram sina rubbade åsikter.
Realisten, ”Bureau National de Vigilance Contre l’Antisémitisme” och alla Israelisk-nationalistiska organisationer delar en åsikt som alltför få är uppmärksamma på: att israel och jude är liktydigt. Den kanske viktigaste läxan från de händelser som motiverade bildandet av staten Israel är paradoxalt nog att varje individ i första hand är just en individ. Etnicitet eller religiositet har inget med nationalitet att göra. Inom nationsgränser bor människor som identifierar sig med en massa olika idéer och grupper. Detta är vad man har vänt uppochned på i Israel, där ickejudar diskrimineras. Det är också därför de är fullständigt oförmögna att se distinktionen mellan att vara israel och jude. Kan jag inte hata staten Israel och samtidigt gilla judar lika mycket som alla andra medmänniskor? Genom att tassa omkring låter svenska medier och politiker extremisterna sprida sin inskränkta världsbild.

Skäms DN, honte á la France och skäms på våra politiker som inte visar lite fitta/stake. Jag trodde ändå att EU hade vissa grundvalar där bl.a. yttrandefrihet ingick; för det är väl inte bara islamofobi som utgör Frankrikes motstånd mot turkiskt medlemskap?
Jag vill ha bojkott, inte frihandelsavtal. Apartheid är över i Sydafrika, för att man agerade med ekonomiska påtryckningar. Att inte göra det samma här kommer bara leda till frustration, lidande och i förlängningen till mer våld.